Being there for my grandchild – grandparents' responses to their grandchildren's exposure to domestic violence

Abstract

Grandparents whose grandchildren are exposed to domestic violence are faced with some unique challenges in their grandparenting, which have thus far been little discussed in research. This paper discusses the narratives of 10 Swedish grandparents whose grandchildren have been exposed to violence towards their mother. The aim was to explore grandparents' narrations of their responses in the face of violence, and their understanding of the role they play in their grandchildren's social networks. Two significant responses are discussed: ‘being there’ and ‘acknowledging the independence and self‐determination of the adult children’. Grandparents experienced these responses as contradictory and felt powerless when it came to their possibilities to protect their grandchildren. The paper suggests that grandparents could be a resource for domestic violence services, and social work practice needs to assess the roles of grandparents of children exposed to domestic violence. Social workers should consider the challenges these grandparents are facing and what support they may need in order to support their grandchildren.

Barns relationer i våldets närhet: Respons, positioner och möjligheten till barns röst

“…Detta förklaras med att mor-och farföräldrar lever allt längre, har bättre hälsa och ekonomi och generellt sett färre barnbarn (Timonen och Arber 2012). I en västerländsk kontext omges mor-och farföräldrar av motsägelsefulla normer och förväntningar som gör gällande att de bör "finnas där" för sina barn och barnbarn när dessa behöver stöd och hjälp, men utan att störa eller lägga sig i sina vuxna barns förehavanden (Hjälm 2012;Sandberg 2016aSandberg , 2016b. Samtidigt visar forskning att relationen mellan mor-och farföräldrar och deras barnbarn förhandlas mellan generationerna och därmed förändras över tid (Attias-Donfut och Segalen 2002).…”

“…Sandberg (2016b) intresserar sig även för hur mor-och farföräldrar talar om och förhandlar sin roll och sina skyldigheter i samband med att deras barnbarn upplever våld. Studien visar att mor-och farföräldrar engagerar sig och hjälper sina barnbarn, både praktiskt och känslomässigt, men det finns mor-och farföräldrar som responderar på ett ambivalent eller negativt sätt i samband med våld (se Gottzén och Sandberg 2017;Sandberg 2016aSandberg , 2016b. Gottzén och Sandberg (2017) visar utifrån intervjuer med barn att det finns mor-och farföräldrar som bidrar till en trygg atmosfär antingen i sitt egna hem, i barnbarnens hem eller genom att ta med barnen från hemmet till en annan plats där det inte förekom våld.…”

“…Exempelvis omges mor-och farföräldrar av motsägelsefulla normer som gör gällande att de bör "finnas där" för sina barn och barnbarn när dessa behöver stöd och hjälp, men utan att störa eller lägga sig i sina vuxna barns förehavanden (Hjälm 2012;Sandberg 2016aSandberg , 2016b. Dessa normer kan i sin tur påverka hur enskilda mor-och farföräldrar agerar i relation till sina barn och barnbarn.…”

“…Materialet till artikel II och III samlades in inom ramen för projektet "Barn och unga på landsbygd som bevittnar våld i hemmet: En studie av det sociala nätverkets responser", fortsättningsvis benämnt som PI. Utmärkande för detta projekt var att data även samlades in från personer i barnens sociala nätverk som våldsutsatta kvinnor (mammor), fastrar och mostrar, mor-och farföräldrar, socialsekreterare och så vidare (se Hydén 2015; Hydén och Johansson 2014;Sandberg 2015Sandberg , 2016a.…”

“…Ett undantag är Sandberg (2016a), som intervjuat mor-och farföräldrar om deras respons i samband med våld och deras betydelse i sina barnbarns liv. Moroch farföräldrarna i Sandbergs studie ser sig själva som aktiva och involverade i sina barnbarns liv.…”