I 1900-talets Sverige kunde föräldrar, mot betalning, ordna barntillsyn genom att inackordera barnen på privata kommersiella barnpensionat. Studien undersöker hur marknadsföringen av barnpensionaten såg ut och hur den konstruerade barn och föräldrar som konsumenter. Utifrån analys av 689 annonser publicerade i svensk dagspress mellan åren 1915 och 1972 visar studien att 122 barnpensionat utannonserade barnpensionatsverksamhet och att de främst riktade sig till en välbärgad föräldramålgrupp. Granskningen ger inblick i annonsargumentation om att barn kunde inackorderas under ”längre eller kortare tid” medan föräldrarna skulle göra annat, tillexempel resa bort. Professionalitet och barnpensionatsvistelsens hälsosamma och stärkande aspekter var återkommande beskrivningar av den goda kvalitet som erbjöds. Tidigt fanns en barnorienterad retorik där aktiviteter som barn själva skulle kunna tycka var roliga nämns, men annonstilltalet riktades enbart till vuxna. Annonseringen positionerar barn som en handelsvara som det sker pengatransaktioner kring, vilket låter studien problematisera föreställningen om det känslomässigt ovärderliga barnet inom 1900-talets konsumtionskultur.