Kritisk självreflektion i komplexa frågor: Att hjälpa studenterna att ta makten över sitt tänkande

Abstract

Den här artikeln handlar om studenters kritiska självreflektion. Utgångspunkten är att de former av kritiskt tänkande som vi traditionellt odlar inom högskolan är otillräckliga när det gäller vår tids kritiska frågor, som exempelvis klimatfrågan. När det rör sig om komplexa och värdeladdade frågor där många perspektiv kan vara giltiga har vi att förhålla oss till olika mänsk liga mekanismer som på olika vis hindrar oss från att tänka och agera klokt, exempelvis polarisering, bekräftelsebias, glapp mellan tanke och handling och olika former av legitimeringsstrategier för att låta blir att ta ansvar. Här diskuteras sådana hinder och hur vi kan förhålla oss till dem i högre utbildning.Nyckelord: Självreflektion, kritiskt tänkande, värdefrågor, klimatfrågor, topos Självständigt och kritiskt tänkande är ideal som betonas inom akademin. Det finns delade meningar om vad det betyder och hur det ska befordras (för översikter se Bohlin, Ullholm & Wolrath-Söderberg, 2007;Brodin, 2007;Wolrath Söderberg, 2012). Ett skäl till att det är så viktigt är förstås att det är nödvändiga förmågor i vetenskapligt arbete, men vi föreställer oss nog att det är lika viktigt i arbetslivet och medborgarskapet. Ett annat relevant begrepp som ofta lyfts fram apropå medborgarskapet är medborgerlig bildning (Burman, 2011;Strandbrink et al., 2011). Henrik Bohlin definierar det som "ett systematiskt arbete för att utveckla förmågan att tänka kritiskt och självständigt även i värdefrågor och inte som annars enbart i vetenskapliga frågor -inte ett förmedlande av en fördefinierad värdegrund, utan en träning i moraliskt övervägande och praktisk klokhet" (Bohlin, 2011). Som pedagogisk utvecklare tänker jag att alla utbildningar på ett eller annat vis syftar till praktisk klokhet eller fronesis som Aristoteles kallade det (Aristoteles, Retoriken). Studenten ska under utbildningen utveckla de förmågor som behövs för att navigera med sin fackkunskap på ett kritiskt, omdömesgillt och ansvarsfullt sätt i en föränderlig verklighet. Det inkluderar även sådant som analytisk förmåga, civilkurage och integritet. Den här artikeln handlar om en speciell och underbetonad dimension i medborgarskapet och den praktiska klokheten, nämligen den kritiska självreflektionen. Jag diskuterar varför den är viktig, hur den kan förstås och vad som hindrar den. Till sist diskuterar jag också hur den kan befordras pedagogiskt inom ramen för ämnesundervisning. För att göra det tydligt tar jag utgångspunkt i en av vår tids viktigaste samhällsutmaningar -klimatet -och börjar med ett exempel som gäller mig själv. (copy, distribute, transmit) and to adapt it, under the condition that the authors are given credit, that the work is not used for commercial purposes, and that in the event of reuse or distribution, the terms of this license are made clear. Citation : Maria Wolrath Söderberg (2017) «Kritisk självreflektion i komplexa frågor: Att hjälpa studenterna att ta makten över sitt tänkande», Högre utbildning 7,[77][78][79][80][81][82][83][84][85][86][87][88][89][90]

Tid för abduktion: Erfarenhetens bärkraft i forskning och utbildning för framtiden

“…Om vi idag mer tydligt kan se konsekvenserna av flera decenniers exploatering av naturens resurser så är det knappast en ny erfarenhet. Vi är med andra ord potentiellt medvetna om att vi handlar kontraproduktivt eller kortsiktigt, men vi gör det likaledes (Wolrath Söderberg, 2017;Mol, 2021). Det är återigen en tendens till tankemässig nonchalans som vi behöver uppmärksamma oss om, inte minst som lärare (Colapietro, 2005).…”

“…Det är återigen en tendens till tankemässig nonchalans som vi behöver uppmärksamma oss om, inte minst som lärare (Colapietro, 2005). Vi behöver påminna oss själva och studenterna om våra riskfyllda tankehandlingar, och som Maria Wolrath Söderberg (2017) skriver se problemen hos oss själva snarare än hos andra. Peirces inbäddade pedagogik påminner oss om kunskapens felbarhet men också noteringen av skillnad som grund för nytänkande eller lärande (Chaisson, 2005).…”