Den historieskrivning som socionomstudenter möter tar ofta sin startpunkt i sekelskiftet 1800/1900 och framväxten av den sociala frågan (jfr Meeuwisse m.fl., 2016). En liknande utgångspunkt är även vanlig i historiskt orienterad forskning inom socialt arbete (se exempelvis Davidsson, 2015; Brauer, 2022). Ett dominerande tema, både inom kurslitteratur och forskning, är den kring sekelskiftet 1800/1900 tilltagande urbaniseringen som ackompanjerades av ökad ekonomisk och social utsatthet. Det var en utveckling som över tid bidrog till att professionellt socialt arbete inklusive yrkesutbildning för socialarbetare etablerades i flera städer. Mindre uppmärksammat är de historiska processer som föregick urbaniseringen samt framväxten av den sociala frågan (ett undantag är Roddy Nilssons [2003] förtjänstfulla bok, vilken beklagligt nog har utgått). Det är därför ett välkommet bidrag som recenseras i den här artikeln. Det är en monografi författad av ekonomhistorikerna Göran Salmonsson och Linn Spross, vilken belyser fattigvårdens utveckling parallellt med lönearbetets framväxt under 1800-talet. Författarna analyserar de riksdagsdebatter och reformer som följde av att sociala institutioner utmanades när allt fler människor kom att försörja sig via lönearbete. I bokens inledande kapitel konstaterar författarna att lönearbete är förknippat med kostnader, inte minst när personer blir arbetsoförmögna på grund av sjukdom och/eller ålderdom. När antalet lönearbetande i befolkningen ökade under 1800-talet ökade även kostnaderna för fattigvården i och med att personer periodvis eller permanent blev arbetslösa – om inte innan så under ålderdomen. Ett återkommande argument i den politiska debatten var att arbetsgivare fick åtnjuta vinsten av lönearbetet, medan det blev upp till fattigvården, det vill säga det allmänna, att bära kostnaderna för detsamma. Denna utveckling kritiserades av företrädare för socknar (senare under seklet reformerade till sekulära kommuner) och kom att bli föremål för både debatter och reformer på riksdagsnivå, vilka alltså är föremål för författarnas analys.