“…Regional utvecklingspolitik i Europa har de senaste decennierna framför allt inneburit att konkurrera om invånare och företagsetableringar, attrahera investeringar, skapa tillväxt och stötta nya innovationer (Johansson m.fl., 2021;Keating & Loughlin, 2013;Loughlin, 2007;Syssner, 2006), gärna genom att sätta den egna regionen, eller i alla fall dess största tätort tillika "tillväxtmotor", på kartan. Med en logik lånad från Richard Floridas (1995) idé om kampen att locka till sig den kreativa klassen, och med praktiker som kluster och Smart specialisering, har svensk regional utvecklingspolitik och dess genomförare slipats och vässats i attraktivitetstänk, rankning, platsmarknadsföring och nätverkande med näringslivsaktörer (Säll, 2012(Säll, , 2014Säll & Öjehag-Pettersson, 2013;Öjehag-Pettersson, 2015Öjehag-Pettersson, , 2019. Den svenska regionala utvecklingspolitiken har sedan den etablerades på 1960-talet haft flera olika skepnader, och rört sig mellan statligt styre och regionalt inflytande och mellan fördelningspolitik och konkurrensfokus.…”