Bakgrund Ungefär en tredjedel av alla patienter med akut hjärtinfarkt har njursvikt, vilket innebär en markant ökad risk för såväl komplikationer som nya hjärthändelser. Syftet med detta avhandlingsarbete var att undersöka vilken betydelse olika grader av njursvikt har för överlevnad och kliniska utfall, att utvärdera utfallen efter olika medicinska-och interventionella behandlingar och hur de skiljer sig åt hos patienter med njursvikt samt att utifrån blodprovsanalyser studera olika biomarkörers koppling till njursvikt och kardiovaskulära händelser. Metoder och resultat Studie I: Data från det svenska hjärtsjukvårdsregistret SWEDEHEART användes för att undersöka hur olika grader av njursvikt påverkar risken för död och kliniska utfall efter en kranskärlsröntgen p.g.a. stabil kranskärlssjukdom. Resultaten påvisade att trots justering för flertalet kliniska bakgrundsfaktorer, samsjuklighet, grad av ischemi och olika revaskulariseringmetoder, hade patienter med njursvikt en signifikant ökad risk för död, återinsjuknande i akut hjärtinfarkt och hjärtsvikt. Studie II: Registerstudie där alla patienter med hjärtinfarkt som registrerats i SWEDEHEART och som erhållit blodförtunnande behandling med antingen clopidogrel eller ticagrelor studerades. Samkörning av flera register utfördes. Jämfört med clopidogrel, var behandling med ticagrelor förknippat med lägre risk för död, återinläggning med hjärtinfarkt och stroke, dock på bekostnad av en ökad blödningsrisk, hos både njurfriska och patienter med måttlig njursvikt. Bland patienter med uttalad njursvikt observerades inte någon säker nytta, men däremot ökade risker för blödning. Studie III: Alla patienter i SWEDEHEART som genomgått kranskärlsröntgen och erhållit en kranskärlsstent (läkemedelsbärande stent (n-DES) eller stent av metall (BMS)) inkluderades i denna studie, där risken för förnyad förträngning (restenos) och akut ocklusion (stenttrombos) i stenten studerades utifrån njurfunktion. I jämförelse med BMS, innebar stentinläggning med n-DES en lägre 1-årsrisk för både restenos och stenttrombos hos patienter med lätt eller måttlig njursvikt, medan ingen skillnad noterades hos patienter med uttalad njursvikt. Studie IV: SWEDEHEART användes för både provinsamling och prospektiv långtidsuppföljning hos 1,098 patienter som vårdats med akut hjärtinfarkt. Blodprover sparades i SWEDEHEARTbiobank och 175 olika biomarkörers uttryck analyserades hypotesfritt angående kopplingar till njursvikt och kliniska utfall, som registrerades i befolknings-och patientregistret. Resultaten påvisade att flertalet av de sex stycken biomarkörer som var starkast relaterade till njursvikt också var starkt relaterade till risken för att drabbas av död, hjärtinfarkt och hjärtsvikt. Slutsats Njursvikt är en stark och oberoende riskmarkör för överdödlighet och kardiovaskulära utfall hos patienter med kranskärlssjukdom. Andra okända faktorer än de vi kunnat justera för (riskfaktorer, samsjuklighet, CAD, behandlingar) har betydelse för den försämrade prognos hos patienter med kranskärlssjukdom och nj...