Socialt medborgarskap och möjligheten till ett självständigt liv – ekonomiskt bistånd för kvinnor som har lämnat en våldsam partner

Abstract

<jats:p>Social citizenship and the opportunity for an independent life – Social assistance for women who have left a violent partnerEconomic security is significant for a woman’s possibility to leave a violent partner. In Sweden women under these circumstances are sometimes forced to rely on social assistance. The aim is to understand the social services’ handling of these women applying for social assistance. The study starts from a citizenship perspective, where women’s descriptions are analysed. The study is based on 13 semi-structured interviews in three municipalities with women survivors of domestic violence. These survivors have been highlighted as a prioritized group on the political arena. They meet a social assistance system which is supposed to be built on citizenship rights according to the Social Services Act. From the empirical material, however, we can conclude that the survivors’ basic needs are dependent on means tests in order to assess who is a deserving client in implementing the right to social assistance based on discretionary power on the local level. The survivors describe how the case workers choose in certain cases to prioritize the municipalities’ economy over the intentions of the Social Services Act. It becomes clear that the conditions for receiving social assistance are to be given a subordinate position. The condition for being able to obtain social assistance are described by the survivors as accepting limitations of privacy, autonomy and self-determination. Summarizing, the core of the poor relief logic is that the relief can never be a right for survivors of domestic violence in Sweden.</jats:p>

Stories of Backlash in Interviews With Survivors of Intimate Partner Violence Against Women in Sweden

“…Sofie's story spoke not only of backlash dynamics in her violent relationship, but also of feeling punished or threatened by societal organizations after having reported the violence. This corresponds with research pointing to some IPVAW victims’ experiences of revictimization through contact with legal, healthcare, or social service organizations in Sweden ( Agevall, 2012 ; Brännvall, 2016 ; Häggblom & Möller, 2007 ; Pratt-Eriksson et al, 2014 ; Örmon & Hörberg, 2016 ; Ulmestig & Panican, 2015 ), or of such institutions being felt to do the perpetrator's bidding ( Bruno, 2018 ; Eriksson & Ulmestig, 2021 ; Jarnkvist, 2015 ; Jarnkvist & Brännström, 2016 ). Such experiences are associated with tendencies towards victim-blaming ( Bengtsson-Tops et al, 2009 ; Pratt-Eriksson et al., 2014 ; Örmon et al., 2014 ), which are in turn linked to individual-oriented ways of understanding IPVAW and related assumptions of existing gender equality ( Ekström, 2018 ; Hoppstadius, 2018 ; Mattsson, 2011 ).…”

Gränsytor under förhandling

“…Analysen i artikeln pekar, i linje med tidigare forskning, på att det stöd våldsutsatta kvinnor erbjuds varierar stort och i praktiken innebär det också att vad våldsutsatta kvinnor har rätt till varierar beroende på var i landet som kvinnan bor och vilken socialarbetare hon möter (se t.ex. Ulmestig & Panican, 2015). Huruvida socialarbetarna anser att deras skyldighet innebär att de ger stöd till våldsutsatta kvinnor som inte har bestämt sig för att lämna mannen ställer dessa skillnader på sin spets.…”

Riskbedömningens logiker i arbetet med mäns våld mot kvinnor

“…De senaste två decennierna har socialarbetares bedömningsarbete i klientärenden varit föremål för ökad uppmärksamhet. Inom olika verksamhetsområden, inklusive arbete med våld i nära relationer, har professionens förmåga att genomföra precisa och likvärdiga bedömningar diskuterats och ifrågasatts (Danis, 2003;Hardy, 2016;Ulmestig & Panican, 2015). Standardiserade bedömningsverktyg har framförts som ett sätt att minska risken för godtyckliga bedömningar och som ett sätt att stödja socialarbetare i deras arbete med klienter (Oscarsson, 2009;Socialstyrelsen, 2012).…”

“…I den här artikeln utforskas socialtjänstens arbete med våld i nära relationer. Området har det senaste decenniet mött ökade krav på formalisering och standardisering (Ekström, 2016), vilket kan ses som ett sätt att försöka handskas med godtyckliga bedömningar som identifierats inom problemområdet (jfr Socialstyrelsen, 2014;Ulmestig & Panican, 2015). Tidigare svenska studier visar att tillämpningen av manualbaserade riskbedömningsverktyg är en viktig del inom socialtjänstens specialiserade verksamhet mot våld i nära relationer (Helmersson, 2017) och att införandet av verktyget både är ett resultat av statens engagemang och professionellas engagemang i lokala kontexter (Skillmark et al, 2017).…”

“…Den tilltagande standardiseringen av socialarbetares utrednings-och bedömningsarbete har skett samtidigt som socialtjänsten kritiserats för att vara otillräcklig när det gäller att stödja dem som utsätts för våld i nära relationer (Ekström, 2016;IVO, 2014) och verka i enlighet med socialtjänstlagens intentioner (Ulmestig & Panican, 2015). Att standardisering av riskbedömningsarbete kommit att bli ett viktigt inslag för de socialarbetare som är verksamma vid de framväxande specialiserade kommunala verksamheterna kan därför ses som en logisk följd (se Ekström, 2016;IVO, 2014;Socialstyrelsen, 2014;SOSFS 2014:4).…”