No abstract

This study examines other-repetitions in Finland Swedish talk-in-interaction: their sequential trajectories, prosodic design, and lexicogrammatical features. The key objective is to explore how prosody can contribute to the action conveyed by a repetition turn, that is, whether it deals with a problem of hearing or understanding, a problem of expectation, or just registers receipt of information. The analysis shows that large and upgraded prosodic features (higher onset, wider pitch span than the previous turn) co-occur with repair- and expectation-oriented repetitions, whereas small, downgraded prosody (lower onset, narrower pitch span than the previous turn) is characteristic of registering. However, the distinguishing strength of prosody is mostly gradient (rather than discrete), and because of this, other concomitant cues, most notably the speakers’ epistemic positions in relation to the repeated item, are also of importance for ascribing a certain pragmatic function to a repetition. (Repetition, other-repetition, action ascription, prosody in conversation, repair, epistemics, conversation analysis, interactional linguistics, Finland Swedish)*

This is a study of a concessive discourse pattern in which the speaker first makes an assertion, then backs down from it, and eventually recycles the original standpoint. This practice bears a strong resemblance to show concessions which Antaki and Wetherell (1999) identify as typical of ideological debate. Our data are from Swedish conversations in everyday as well as institutional settings. We argue thus that the practice of conceding and reasserting does not limit itself to specific rhetoric purposes but is a generally available device for reasoning and argumentation in conversation. The practice enhances intersubjectivity in interaction by acknowledging other viewpoints, signaling reciprocity between the participants, and contributing to preference for agreement. We account for the dialogic nature of this concessive pattern by analyzing first same-speaker produced and then other-induced concessions. We also consider the relation of the concession–reassertion format to other concessive practices.

Julia Tidigs har gett sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap en spännande titel som omedelbart väcker intresse: Att skriva sig över språkgränserna. Men undertiteln Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa väcker också genast ett par frågor: Varför sammanförs Jac. Ahrenberg, en författare som få torde känna till i dag, med Elmer Diktonius? Varför undersöks fenomenet litterär flerspråkighet i just dessa två författares prosatexter inom ramen för samma avhandlingsprojekt?Som skönlitterär författare har Jac. Ahrenberg (1847-1914) fallit i glömska, men Tidigs framhåller att han under sin livstid var mycket läst, också på finskt håll och i Sverige. Ahrenberg var född i det flerspråkiga Viborg. Han var verksam som arkitekt och samtidigt mycket produktiv som författare. Han skrev berättelser, noveller och romaner, de flesta med motiv från östra Finland, samt ett stort antal kåserier och tidnings artiklar. Största delen av hans skönlitterära texter kom ut på 1880 och 1890talen, under en tid då en svensk nationalitetsrörelse småningom växte fram men då det ännu inte fanns någon enhetlig eller kodifierad norm för svenskan i Finland. Ahrenbergs skönlitterära prosaböcker fick emellertid redan från början också en del negativ kritik och det var främst på grund av språket. Flera recensenter påtalade hans bristfälliga och slarviga svenska. När hans Samlade berättelser skulle ges ut i början av 1920talet blev texterna föremål för omfattande språkliga och även stilistiska revideringar.Elmer Diktonius (1896-1961) debuterade 1921 med en samling aforismer och dikter. Vid den tidpunkten hade en norm för finlands svenskan etablerats i och med Hugo Bergroths verk Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift (1917). Termen finlandssvensk hade slagit igenom (som Tidigs påpekar kan Diktonius kallas finlandssvensk, men inte Ahrenberg) och modernismen hade trätt fram med Edith Södergran och Hagar Olsson.Eftersom Ahrenberg debuterade i slutet av 1870talet och Diktonius sista prosaverk kom ut 1943 spänner Tidigs undersökning över en lång tidsperiod, från 1870tal till 1940tal. Mellan de texter som undersöks, Ahrenbergs prosa som av Tidigs beskrivs som realistisk "med en dragning åt det romantiska", och Diktonius som hon uttrycker det "vanvördiga expressionism", finns det uppenbara och radikala skillnader (s. 27). Ett syfte med att undersöka två så olika författarskap som har så skilda förutsättningar är, framhåller hon, "att visa upp något av den tex tuella flerspråkighetens väldiga mångfald och litterära potential" (s.17). Här får vi alltså en förklaring till Tidigs val av just dessa två författare.