En stum värld? Om resonans, social responsivitet och utbrändhet

Abstract

Denna artikel fokuserar på Hartmut Rosas begrepp resonans och Johan Asplunds begrepp social responsivitet, som relateras till varandra i egenskap av teoretiska begrepp, och som jämförs avseende hur de använts för att beskriva fenomenet utbrändhet. Båda begreppen beskriver fundamentala mänskliga relationer och hur vi blir till som individer i interaktion med andra. Begreppen rör sig delvis på olika analytisk nivå, där social responsivitet är ett mera elementärt beteende, medan resonansbegreppet även inkluderar avancerade sociala beteenden som hänför sig till sökandet efter mening i tillvaron. I begreppens användning i relation till utbrändhet framkommer både likheter och skillnader. Asplund har en snäv syn på utbrändhet som bortfallen social responsivitet, och därmed orelaterat till utmattning. Rosa beskriver utbrändhet som bristande resonans och reciprocitet i relation till världen, med utmattning som en tänkbar bakomliggande faktor. Både Rosa och Asplund delar en bredare sociologisk analys av fenomenet utbrändhet som en konsekvens av samhällets organisering. De uttrycker därför också liknande kritik mot hur fenomenet ofta hanteras, där den utbrände lämnas att ansvara för problem som ligger utanför dennes kontroll.

Har Sociologisk Forskning något att säga om klimatkrisen?

“…2021). De övriga tre är teoretiska bidrag (Lidskog, Löfmarck & Uggla 2018;Ståhl 2020;Uggla & Boström 2020).…”

“…Även Ståhls (2020) artikel använder social acceleration, här för att analysera utbrändhet. Även om artikeln är avgränsad till arbetslivet, framhäver den att en tilltagande social acceleration nu nått en punkt där den hotar psykologiska, politiska och planetära gränser, med effekter på såväl människors psykiska hälsa som demokratin och klimatet (Ståhl 2020).…”

Resonant Retiring? Experiences of Resonance in the Transition to Retirement

“…He describes the consequences of alienation as being social and individual issues at the same time such as the crisis of democracy, the environmental crisis and the psychological crisis ( Rosa 2019 ). By interpretating depression and burn-out prevalence as individual effects of alienation, Rosa combines their occurrence with societal developments and prevents an individualized view on psychological phenomena ( Ståhl 2020 ). Rosa criticizes the corrosive impact of acceleration toward alienation as a non-responsive, hostile relationship between subject and world.…”

“…He stresses the notion of resonance to question e.g., current standards of productivity (constant pressure, lack of self-efficacy) which are – considering the capitalist circumstances and a lack of basic income schemes – leading to increasing experiences of alienation ( Lijster and Celikates 2019 , 76). His critique is nevertheless understood to be an ethical – or even moralizing ( Ståhl 2020 ) – critique of capitalism “and so, without an anchor in the present of class struggles, Rosa’s analysis accelerates aimlessly” ( Blumenfeld 2018 , 210). It is likewise questionable, if a resonant being in the world might not be enough to cope with the substantial and pervasive power of acceleration and alienation ( Lijster and Celikates 2019 ).…”