Genom att introducera en postkvalitativ metodologi tar denna bok ett samlat grepp kring frågor om formulerandet av forskningsproblem, forskningsetiska överväganden samt konstruerandet och analyserandet av empiriskt material. Postkvalitativ metodologi beskrivs utifrån fyra centrala ingångar: posthumanistisk teori; forskning som verklighetsskapande; sammanvävning av diskurs, materialitet och affekt samt en feministisk ansats. Boken belyser hur postkvalitativ metodologi erbjuder experimenterande tillvägagångssätt och är en prövande berättelse om hur kunskap kan produceras och hur världen kan undersökas med ‘en metodologi i blivande’. Den är således inte någon handbok eller manual för hur forskning ska bedrivas utan ett teoretiskt och metodologiskt erbjudande som bland annat utforskar frågor om ontologi, epistemologi och etik. Med sin specifika utgångspunkt i postkvalitativ metodologi ger boken vägledning och inspiration inom många olika områden och vetenskapliga discipliner. Den är därför ett sällskap för studenter och forskare att arbeta tillsammans med i genomförandet av ett forskningsprojekt. Boken vänder sig framförallt till studenter på avancerad nivå, forskarstudenter samt forskare som undrar vad det innebär att arbeta och skapa kunskap med posthumanistisk teori.

This paper explores a teaching practice that considers equality in social studies in a Swedish upper secondary school. The questions explored were: What become produced within the teaching practice? and How to encounter these issues without reproducing them? To explore these questions I put to work a theoretical framework of feminist post-humanism and a participatory methodological approach. This meant that I collaborated with one teacher and participated in planning and teaching activities. The analysis of the teaching practice focuses on three events involving cries, lines and stairs; these events display the complex processes in which norms and categorizations are produced and revealed how both stabilizations and tensions became enacted within the teaching. In the concluding remarks, I further discuss these tensions in terms of troubles and hopes and elaborate on the encounter between social studies curriculum and a feminist posthumanist approach.

In this article, we elaborate on postqualitative methodology by engaging with two questions: What does postqualitative mean? Why is the postqualitative movement important? The engagement with these questions evokes a conversation, which becomes our methodology. The conversation is an assemblage, always multiple and collective. This allows us to acknowledge the messy and hybrid processes of knowledge production, and it forces us to be responsive to moments and movements, while remaining vague and ambivalent. As such, the postqualitative provides us with nothing. Simultaneously, it offers tools to navigate and can turn into anything. Nonetheless, it implies hope and is therefore everything.

No abstract

No abstract