Religionskunskap är ett av svensk skolas äldsta ämnen och sedan 1960-talet icke-konfessionellt. Undervisningen ska både leda till ökad förståelse för religioner och livsåskådningar och träna den kritiska förmågan hos eleverna enligt styrdokumenten. Med religionsdidaktikern Peta Goldburgs ord ska undervisningen bidra till ökad kritisk religionslitteracitet. Kritiska diskussioner om religion är vardagsmat i den samhälleliga debatten, men hur ser det ut i skolan och religionsundervisningen? Får religioner och livsåskådningar kritiseras eller läggs locket på? Syftet med artikeln är att diskutera hur konstruktiv religionskritik behandlas i religionskunskapsklassrum på högstadiet och gymnasiet. Detta görs utifrån intervjuer med religionslärare och observationer i religionskunskapsklassrum. Resultaten visar att religionslärare står mitt i ett professionellt dilemma då de måste hantera religionskritik på flera nivåer, kritik som delvis står i konflikt med varandra. För det första en allmän samhällelig kritik mot religion som också märks i klassrummen. Denna kritik är ofta nedsättande och innehåller fördomar, och kallas här sekularistisk kritik. För det andra problematiska sidor av religioner och livsåskådningar, det vill säga tolkningar och bruk som strider mot demokratiska värderingar och skolans värdegrund. Sammanfattningsvis visar resultaten att många lärare ägnar mycket tid till att nyansera fördomar och stereotypa föreställningar om religion, medan problematiska tolkningar och bruk i relation till religion får betydligt mindre utrymme. För att elever ska utveckla sin självständiga, kritiska förmåga behöver religionsundervisningen i större utsträckning lyfta kritiska perspektiv på religion. Eftersom klassrummet är en av få arenor där elever möts över religions- och livsåskådningsgränser, erbjuder det en unik möjlighet till reflektion och dialog kring utmanande frågor.
Nyckelord: religionsundervisning, religionslitteracitet, konstruktiv religionskritik, sekularistisk kritik, problematiska sidor av religioner, didaktiska strategier
Constructive critique in RE classrooms
Abstract
Religious education (RE) is one of the Swedish school's oldest subjects, and has been non-denominational since the 1960s. According to the steering documents, important goals in RE are to increase pupils’ understanding of religions and worldviews, and to strengthen their critical ability. In other words, teaching should contribute to an increased critical religious literacy. In the public debate critical discussions about religion are common, but what does it look like in school? May religion be criticized? The purpose of the article is to discuss how constructive critique of religion is treated in RE in secondary and upper secondary school. This is done through qualitative interviews with religion teachers and observations in classrooms. The results show that RE teachers are in the middle of a professional dilemma as they have to deal with critique of religion on several levels. First, a secularist critique, often derogatory and prejudicial. Second, problematic aspects of religions and worldviews, that is, interpretations and practices contrary to democratic values and the school's values. In summary, the results show that many teachers spend a lot of time nuancing prejudices and stereotypical notions of religion, while problematic aspects in relation to religion are given much less space. In order for students to develop their critical religious literacy, religious education needs to raise problematic aspects of religion to a greater extent. As the classroom is one of the few arenas where students meet across religious and philosophical boundaries, it offers a unique opportunity for reflection and dialogue about challenging topics.
Keywords: religious education, religious literacy, constructive critique of religions, secularist critique, problematic aspects of religions, didactical strategies
