By having a common understanding of the concept of person-centred care, the nurse anaesthetists' and theatre nurses' caring actions or concerns will be directed towards the patient, resulting in personalisation of care rather than simply defining the concept.

The aim of this study was to obtain an understanding of what parents of children with severe autism experience in connection with their child's anaesthetics, in the presence and absence of the perioperative dialogue. Twelve parents who had experience of their child receiving anaesthetics on one or more occasions took part in this study, in which anaesthesia care was organized as a perioperative dialogue. Data were collected by means of conversational interviews, and the text was interpreted using a hermeneutic approach. The hermeneutic text interpretation led to a new understanding based on the knowledge that in the absence of the perioperative dialogue, previous anaesthetics had meant the suffering of care by the following: a hopeless struggle, unspeakable suffering and a disgraceful scenario. However, continuity in the perioperative dialogue provided to be a way out of the suffering by being received by warm hands, being received by a known face and a subtle interplay between the child and nurse. Although health and well-being may be unobtainable goals in this special context of care, the findings provided ample descriptions of the positive effects of the perioperative dialogue, which is all the more valuable when dealing with children who will need repeated anaesthetics in the future.

IntroduktionSom anestesisjuksköterska möter man barn med särskilda behov, vars mognadsålder inte motsvarar den kronologiska åldern. Barnen kan ha någon form av utvecklingshämning, eller leva under otrygga hemförhållanden (1). Rydelius (1) menar att utvecklingshämmade barn löper större risk än andra barn att utveckla oro och rädsla när felaktiga krav och förväntningar ställs på dem. Otrygga hemförhållanden kan medföra att barnens rädsla inte står i relation till ingreppets art. Alla barn kan utveckla särskilda behov när de upplever smärta, och när en behandling sker emot deras vilja (2). Upplevelserna påverkar nästa vårdsituation och barnen kan regrediera med flera år (2; 3). Barn med särskilda behov behöver trygghet, kontinuitet, struktur, och krav som är anpassade till deras förutsättningar (1). De bör få en individuellt anpassad förberedelse inför anestesi, eftersom standardiserade informationsprogram är av ondo (4; 5; 6). Förutsättningen för att ge en värdig vård till barn med särskilda behov begränsas av att de har svårt att anpassa sig till främmande miljöer, och de krav som främmande personer ställer (3). Det finns ringa forskning om förberedelser för barn med särskilda behov. De har i princip uteslutits ur tidigare forskning om barn och anestesi (4; 5; 6; 7; 8).Vid Kärnsjukhuset i Skövde, där föreliggande studie genomfördes har sedan 2001 vården av barn med särskilda behov som kräver generell anestesi vid tandbehandling organiserats enligt den perioperativa dialogen. En organisationsmodell för perioperativ vård, som tidigare bara prö-vats på vuxna patienter (9; 11; 12) anpassades till barn genom stöd från ämneskunskap inom pediatrik (2; 13).Den perioperativa dialogen, som tar sin utgångspunkt i caritastanken (9; 10) bör ses som en idealmodell för perioperativ vård. Modellen, vars syfte är att lindra lidande och bevara patientens värdighet är en anestesi-eller operationssjuksköterskas pre-, intra-, och postoperativa samtal med den patient han/hon ska vårda under ett kirurgiskt ingrepp (9). Forskningen visar att när sjuksköterskan är kontinuiteten känner sig patienterna betydelsefulla (9; 11;12) och upplever att de är i säkra händer (11). Patienterna menar att den perioperativa sjuksköterskan skapar tid för dem (12), och oron minskar när de möts av en sjuksköterska de redan känner på operationsavdelningen (9; 11; 12). Den perioperativa dialogen finns kvar som en positiv erfarenhet, som patienten gärna talar om (9).Den perioperativa dialogen, för barn med särskilda behov börjar när remissen från barnets tandlä-kare anländer till anestesisjukskö-terskan. Fem dagar innan anestesin möts barnet och anestesisjuksköterskan i ett preoperativt samtal. I lugn och ro ges barnet möj-lighet att förbereda sig inför den kommande anestesin. Barnet får en enkel och saklig information som anpassas till hans/hennes mognadsålder. Barnet uppmuntras att berätta om tidigare erfarenheter, och att fråga om det han/hon vill. Anestesisjuksköter-skan lyssnar, besvarar frågor, ställer egna frågor och väljer tillsammans med barnet indukt...

The aim of this article was to explore, exemplify, and discuss how a participatory hermeneutic method designed for children with special needs can be developed in a caring context. Examples from a clinical study are presented to illustrate how play, as both a methodological concept in hermeneutics and the substance of caring, was applied in research by means of the perioperative dialogue. In participatory research, an ethical approach based on subtle human interplay can be triggered by means of dialogue with parents. Thus, truth can emerge via continuity of care, while the substance of caring can be directed toward the child. Such a clinical method is worth adding to the child research repertoire.