Performative practices aim to transform individuals from passive spectators into socially and morally responsible agents. Although performative practices figure prominently in Holocaust memorialization of the past two decades, they remain significantly under-researched. This article provides a critical introduction to this Special Issue's contributions which explore performative practices in contemporary artistic, educational, and in memorial projects. The article situates performative practice in relation to the pledges 'never forget' and 'never again' proclaimed by survivors and endorsed by newer generations of memory agents. Empirical research is deemed crucial to reach a better understanding of how such practices impact on contemporary audiences.

No abstract

• Artikeln handlar om de monumenten över Förintelsens offer som restes i Sverige mellan 1949 och 1998 och kompletterar och till viss del korrigerar bilden av hur minnet av Förintelsen har vuxit fram i Sverige. Medan vissa menar att Förintelsen inte uppmärksammades alls i Sverige förrän på 1980-talet, visar artikeln att minnesmonument faktiskt restes både direkt efter kriget och under de följande decennierna. Om vi frigör oss från dagens förståelse av Förintelsen och den nu etablerade vokabulären kan vi ta till oss de tidiga verken och därmed få en mer nyanserad bild av hur minneskulturen har förändrats. Därmed kan vi också ge dem som drev monumentfrågan det erkännande som de inte tidigare fått men som de förtjänar. De tidiga monumenten är knappast kända för en bredare krets och syftet med artikeln är att göra fler uppmärksamma på deras existens. De tidiga verken ger framförallt uttryck för de överlevandens behov av att sörja sina anhöriga som blivit offer för nazisternas folkmord. Med tiden och med nya judiska invandrare och flyktingar från kontinenten växte nya behov fram som så småningom ledde till fler monument. Det blir tydligt hur minnena omförhandlas inom den judiska minoriteten som för övrigt inte var en homogen grupp. Parallellt med dessa omförhandlingar etablerades minnet av Förintelsen internationellt som en referenspunkt i historien. Tillsammans med de överlevandes och deras anhörigas engagemang blev Förintelsen en viktig referenspunkt både inom den judiska gruppen och så småningom även i det svenska majoritets samhället (något som behandlas i del 2). Gestaltningen och etablering av Förintelseminnet i Sverige

No abstract

Austrian sculptor Alfred Hrdlicka’s Monument against War and Fascism (1988/91) in central Vienna is the focal point of this article, which asks what contested images in public places do. Hrdlicka’s memorial is treated as a symptom of the changing Austrian memory culture of the late 1980s. We locate the memorial in the context of its realisation and reflect on the performative force, which results from its central sculpture and point of contention: the bronze figure of the so-called Street-washing Jew. This visual element caused prominent after-effects such as public discussions and artistic interventions. Two such interventions by artists Steven Cohen (2007) and Ruth Beckermann (2015) will be briefly invoked in relation to what we argue is this memorial’s blind spot. In their own distinct performative ways, all three works make visible how Austrian participations in the Nazi crimes are being negotiated in the public space over a period of 30 years. However, since only Hrdlicka’s monument is permanently installed, its central image echoes a memory culture in transformation no longer valid.